Förkylning

Usch vad jag avskyr när de små är förkylda eller sjuka i allmänhet. Lider med dem men beundrar verkligen deras förmåga att bortse från åkomman och köra på som vanligt. Undra i vilken ålder denna förmåga upphör? Förmodligen när man blir stor nog att inse att man kan utnyttja situationen till fullständig service.

När man blir lite större kan man dessutom tycka så pass synd om sig själv att man stannar hemma från skola, jobb eller andra åtaganden. Man kan dessutom börja tycka att det är lite mysigt att vara sjuk. Att vara sjuk hamnar i lite andra perspektiv då man har barn. Då vill man inte ens drabbas av en liten förkylning. Vardagen hamnar lite upp och ner och dag blir natt och ännu värre, natt kan bli dag. Vi har väldigt friska barn. Normalt sjuka antar jag. Mina tankar går till de barn med sjukdomar som de aldrig blir av med. Sjukdomar som de kämpar mot dag ut och dag in året runt. Dessa barn ger perspektiv och insikt och framför allt tacksamhet till det vi har och får mig att inse att en liten förkylning inte är så farligt trots allt. Tänk vad lite perspektiv kan göra?

Lika som bär?

Det råder delade meningar hur vida våra töser är lika varandra eller inte. Jag personligen tycker att de är jättelika. Skillnaden är att Elly brås mer på mig och Lilly på Nils. Egentligen vet jag inte varför man ska leta eller diskutera likheter. Antar att det har med stolthet och tillhörighet att göra? Elly var lite större och rundare som riktigt liten medan Lilly har följt en liten nättare utvecklingskurva. Nog om det, döm själva.

Lilly

Elly

Trött, tröttare, tröttast

Somnade när jag nattade barnen igår. Klockan sju. Nils väckte mig klockan åtta, tog då en dusch och trodde jag skulle vakna till. Icke. Gick sen och la mig vid drygt nio. Och somnade direkt. Hm. Jag måste vara tröttast i världen just nu. Har inget att skylla på heller då barnen sover hur bra som helst. Kan det vara ett tecken på att det är höst och att vi borde gå i ide nu? Var nog kanske en björn i mitt förra liv.

Blogg

Har länge varit sugen på att återuppta bloggandet. Känner liksom att det passar bra nu. Främsta motivationen är det mysiga med att kura upp sig i soffan med en kopp te mörka höstkvällar och blogga lite. Och sen att det är kul naturligtvis! Att det egentligen inte finns så mycket tid över är väl en annan sak... Så jag ber om ursäkt i förhand för att jag aldrig skriver.

Hösten har presenterat sig och folk håller sig inne framför tv:n och datorn. Det är också en motivation i sig... att veta att någon läser. Det är ju för er jag skriver. Trevlig läsning!